Som jag har längtat och tjatat om Karamellskorna! Uppföljaren till Choklad, skriven av en av mina favoritförfattare.
Nu när det är gjort måste jag säga att jag är lite besviken. Inte helt och hållet för det är en bra bok! Inte hennes bästa som de skriver på omslaget, men den är absolut inte dålig.
Mitt problem tror jag är att jag inte känner igen mig. När jag läste Choklad blev jag omsluten i en liten bubbla av chokladstämning och mys, men nu är det som att någon stuckit hål på den.
Tidsuppfattningen är också satt ur spel... Jag trodde Choklad utspelade sig för ett bra tag sedan och för mina ögon kan jag se barnen leka med tunnband i filmen. I Karamellskorna svischar det förbi kontobedrägerier, mobiltelefoner och digitalkameror... Hallå?!
På ett sätt känns det som att Choklad är en klassiker från förr i tiden. Sedan får en helt annan författare för sig att skriva uppföljaren idag. Det liknar den gamla, men man lyckas inte nå hela vägen fram.
Jag är också lite besviken på Harris sätt att använda magin här. Det brukar oftast framträda på ett smart sätt som är integrerat i resten av historien. Nu känns det mer som en reservutväg som ständigt måste användas för att ge berättelsen lite spänning.
Men Joanne Harris kommer ändå alltid vara en av mina favoritförfattare och boken är faktiskt bra! Handlingen är bra och om det här varit en fristående bok hade jag garanterat tyckt ännu bättre om den!
Nu har jag satt igång och längtar igen efter en ny bok och hoppas att den inte har med Choklad att göra utan fortsätter på samma mysiga spår som det brukar!