10 juni 2008

Sjöjungfrun - Camilla Läckberg

Första gången jag läste en bok av Camilla Läckberg var jag inte imponerad. Jag fick Isprinsessan som gratisbok med en tidning kommer jag ihåg. Det var något med berättelsen jag inte riktigt fastnade för då, trots att jag tyckte mycket om persongalleriet.

Men sen dess har jag ändrat mig och lärt mig älska henne. Alla böcker har varit bra och spännande och jag har ivrigt sett fram emot de nya... Jag tror att en stor del i att jag tycker så mycket om henne är att hon är så närvarande på sin blogg.

Men jag vet inte riktigt nu längre. Jag kan ha blivit påverkad av den massiva mur av Läckberggnäll som råder. Det är helt otroligt vad det verkar som att alla vill ha henne som den måltavla GW utsåg henne till...

Iallafall, jag tyckte om boken, den var inte lika spännande som tidigare, men den var ändå bra. Trots det är det något jag stör mig på som inte har funnits där tidigare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men framförallt irriterar jag mig på att den höggravida småbarnsmamman med en sjuk nyfikenhet går in och leker mordutredare och att hennes man polisen accepterar det helt och hållet. Det är inte så det fungerar! Jag skulle ha varit skitförbannad på människan om jag var en av dem hon snokade omkring hos...

Ett av de stora ämnena för kritik på andra bloggar har varit språket. Att det är tunt eller konstlat eller vad det nu brukar vara. Jag ser det inte som något problem. Det är hennes sätt att skriva. Ibland får jag nästan lite nostalgiska tillbakablickar till de flickböcker från min mammas tid jag läste när jag var liten :)
Skitsamma. Läs Läckberg om du vill ha en bra svensk deckare som är lättläst och den här gången bjöd på två rejäla cliff hangers mot slutet!

1 kommentar:

Emelie sa...

Jag tycker inte heller att det är något störande med hennes språk! Själv stör jag mig på när författare använder sig av ett jätteavancerat och krångligt språk som gör att man knappt fattar vad man läser. DET är störande språk!

Related Posts with Thumbnails