Keep Calm and Carry On

De flesta har säkert koll på var den numera klassiska affischen kommer ifrån (och då menar jag inte den ovan utan originalet), men det tål att påminna om att den inte är skapad av en grafisk designer för att pryda våra stockholmsvita hem med vettiga och uppmuntrande ord utan ett väldigt konkret propagandabudskap under krigstid.

Se filmen om ursprunget och återuppstoden nedan. Och besök sedan bokhandeln.

The host - Stephenie Meyer

Jag tycker verkligen verkligen inte om det här omslaget. Jag undviker att titta på det för att jag tycker illa om det och jag försöker undvika att folk på tunnelbanan ska se för att jag skäms över det. Kan inte utveckla det mer än så, men är lite besviken på att man inte gjort större ansträngningar än så här.

Det har tagit mig cirka tre år efter att boken inhandlades att komma igång med att läsa den. Motivationen har inte riktigt funnits där. Och antagligen har omslaget gjort sitt till också om jag nu ska fortsätta tjata om det. Men i brist på en bättre rebound-book efter Hungerspelen kände jag att det var lika bra att fortsätta på temat hypad ungdomsboksförfattare på äventyr.

Och det var nog smart. Trots att jag tyckte det var lite segt i början tyckte jag riktigt mycket om den till slut och saknar den såklart nu efteråt. Jag kan erkänna att jag grät ganska mycket i förmiddags när jag läste de sista kapitlen på grund av det som då utspelade sig.

Jag var lite förvånad över hur lite jag märkte av Stephenie Meyers utmärkande twilightspråk i texten. Det finns flera uttryck som upprepas in absurdum precis som i Twilight, men i övrigt hade jag nog inte gissat att Meyer låg bakom om jag inte visste om det.

Ytterligare en anledning som gjorde sitt till att det blev just den här bokens tur just nu var nog det faktum att den ska bli film. Vilket är ganska självklart. Det verkar vara den enskilt största anledningen till att jag läser böcker nu för tiden.

Jag läste idag att Meyer hintat om att hon skulle vilja att The Host ingår i en triologi. Jag ser fram emot det.

Funderar på att skaffa en sån här

Etsy

Sittenfeld + Austen

Det här med att Curtis Sittenfeld ska skriva en ny Stolthet & Fördom kan ju inte ha undgått någon, men jag måste liksom alla andra passa på att säga hur glad jag är över detta! Hösten 2014 alltså. Hoppas hon haft något nytt på gång sen tidigare som hinner släppas innan dess.

Captain Correlli's Mandolin

Hungerspelentriologin

När jag började läsa The Hunger Games visste jag ju såklart att det var en page-turner. Men jag visste inte att jag skulle bli så berörd och ha svårt att släppa det nu när allt är klart. Jag förstod inte att jag skulle halvgråta på tunnelbanan redan innan sidan 50 och jag förstod inte att jag skulle spendera dagarna med dödsångest. Och framför allt hade jag inte förväntat mig att få ytterligare en tonårs-crush. Jag var tvungen att googla om vi körde på lag-indelning här med och det gjorde man tydligen. Jag är Team Peeta utan tvekan!

Förutom att Collins på ett sjukt skickligt sätt fångar läsaren med spänning är det också en ovanligt intelligent genomtänkt historia. För en statsvetare är det också väldigt intressant att läsa om Panems uppbyggnad samt om den krigspsykologi som råder under väldigt speciella omständigheter.

     
Själva anledningen till att jag plöjde triologin nu var ju att jag skulle hinna läsa dem innan filmen kommer på bio. Nu är det mindre än en månad kvar och under den tiden kan jag kanske kosta på mig att nörda ner mig lite. Jag är möjligtvis inte lika besatt (än) av HG som jag blev av Twilight, men kvalitetsmässigt ligger nog HG före faktiskt.

Jag läser Hungerspelen

Med tanke på hur jag konsekvent placerar mig i människors situation som om det i själva verket vore jag är det här en lång dödsångest som jag varken kan eller vill ta mig ur. Problemet.

The Fantastic Flying Books

Alla MÅSTE se den här fina filmen!

Uppdaterat: Jag har lagt till ett nytt klipp som ska kunna ses obegränsat.

Mystère rue des Saints-Pères

Faran med att skriva livstils- och resereportage

När vi ändå är inne på mattemat verkar det som att omvärlden valt att skicka sina restaurangrecensenter till Sverige i vinter. Dels A.A. Gills totalsågning av E-types restaurang och i övrigt mycket tveksamma inställning till maten som Stockholm bjuder på samt en i mitt tycke ganska trevlig recension av en svensk kock som jag inte kände till tidigare. 

Förra hösten kom artikeln om vindsvåningen i Vasastan som fick svenskarna att dissekera val av livsstilar och skrivteknik i det oändliga. Varenda mening i artikeln har vid något tillfälle varit föremål för någon hånfull kommentar. Oavsett om det beror på journalistens språk eller hur paret som äger lägenheten har valt att leva.

Själv kan jag kanske se det komiska i den romantiserande texten, men tycker faktiskt det verkar som en ganska trevlig lägenhet där jag inte skulle tacka nej till att bo om någon erbjöd mig det. 

The Guardian publicerade förra helgen en artikel som jag associerar med fenomenet ovan. Inte för att den fått så stort genomslag (än) och framförallt inte i Sverige, utan för sitt beskrivande språk och de reaktioner som hittills har väckts. Den handlar om Magnus Nilsson i Fäviken som lagar mat på råvaror mestadels från den närmsta regionen och jobbar mycket med att bevara maten genom exempelvis att lägga in och röka den för att öka hållbarheten och ta tillvara så mycket som möjligt av de resurser han har tillgång till. 

Journalisten Allan Jenkins är ganska imponerad, men vissa britter verkar ha issues med Skandinavien och framförallt uppstår det återigen någon sorts moralpanik. Trots att det handlar om en kock som satsar mer på kvalitet än kvantitet och inriktar sig på de råvaror som finns i området verkar det största problemet vara att restaurangen ligger så off att miljöpåverkan blir för stor för att besöka den och att The Guardian inte borde bidra till detta. Det framförs också synpunkter på att det är kannibalism att äta grisar och att det är förståeligt att svenskarna måste ta vara på grisens alla delar för att överleva, men att det för alla andra är fruktansvärt ociviliserat att göra det. 

Likheterna mellan artiklarna kanske inte är slående, men sättet att plocka detaljer i en text ur sitt sammanhang och subjektivt flytta fokus till dessa påminner om varandra. Att någon dessutom valt att skriva en text på ett positivt beskrivande sätt får också i båda fallen kritik som jag inte riktigt lyckats komma på vad den handlar om.  

Vi får se om det får något genomslag i Sverige, men Allan Jenkins lyckades iallafall få mig att bli intresserad av att åka till Jämtland och äta öringrom i en krustad av torkat grisblod.