Never let me go - Kazuo Ishiguro

Det här är en sån bok jag hittade av en slump. Jag har inte sett den förut och har inte hört något om den förut. Men omslaget var fint och baksidan var lovande (för jo, jag läser baksidan när jag hittar helt okända böcker) så jag slog till. Sen dess har jag letat reda på lite olika omdömen och många har sagt att det är en fin berättelse som helt plötsligt gör en tvärvändning och chockar läsaren.

Och jag kan hålla med om att det är en väldigt fin berättelse. Den är väldigt stillsam och ibland kan den kännas lite tråkig. Men eftersom man alltid måste ge hela boken en chans och att det var utlovat en extra twist läste jag klart.

Till min besvikelse upplever jag aldrig någon vändning och jag blir inte chockad eftersom berättaren hela tiden förberedar mig på vad som komma skall. På ett sätt känns det som att det är en gammal människa som tar mig igenom historiem (men det är det inte) som har levt sitt liv, accepterat det som varit och fullproppad i mediciner som förhindrar känsloyttringar berättar en likgiltig ton vad som har hänt. Det är sällan glädje eller sorg, ilska eller förvåning, det är bara såhär är det!

Även om jag hade förväntat mig mer är jag glad att temat i boken inte överexploateras utan hanteras som vilken sak i världen som helst. På ett plan måste jag nog säga att den var väldigt bra ändå. Framförallt tycker jag om författarens ton och kommer antagligen läsa mer av honom i framtiden!