Nummer fyra!

Den jag glömde:

En sak som jag faktiskt fascineras av att läsa om i alla avsteg från Marilyn som utgångspunkt är ryktena. Alla rykten som florerar, eller snarare de uppfattningar som främst män har om Marilyn. Och särskilt när de skiljer sig från vad som tidigare berättats. Först tänker jag att nu har de ju missuppfattat och förvrängt allt, men sen slår det mig att det kanske är vi som blivit undanhållna information. Att vi uppfattar det precis som Marilyn gjort, antingen att hon glömt, vill förtränga eller helt enkelt är så förvirrad att hon inte uppfattar verkligheten som den är. Det var bara det.

För övrigt är boken nu ca 15 sidor från utläst och jag kan konstatera att av de fem delarna är den sista den bästa!

Four more things on Blonde

• Det fanns en sak som jag störde mig mycket mycket på och som jag inte vet vem jag ska ge skulden för. Det kan vara Oates, det kan vara översättaren. Men hela tiden användes orden svullna och svällande. Till överdrift! Det var läppar och bröst och allt ni kan tänka er. Det hade säkert funkat en eller två gånger men det här blev helt fel. Jag föreställde mig jäsande degar som svällde hela tiden.

• Jag var inte jätteförtjust i vår senaste bokcirkusbok, men en sak tyckte jag faktiskt om den för! Det var att den frossade i fakta om LA och när jag började läsa Blonde var det nästan som att jag kände igen mig. Perfekt uppvärmning!

• Jag har fått en ny favoritlåt som jag spelar runt runt just nu och snart har jag lärt mig den utantill. Marilyn Monroe och Jane Russel från Gentlemen Prefer Blondes:

• Jag har absolut för mig att det var fyra saker jag tänkte på tidigare, men nu har den sista stuckit. Återkommer alltså antagligen med den!

Blonde - Joyce Carol Oates

De tjocka böckerna är vanligtvis de bästa böckerna i min bokhylla. Jag brukar tycka att man inte hinner med det som är viktigt i de allt för tunna och därför är det de tjocka som jag drar mig till.

Men när det gäller Blonde har jag haft det lite jobbigt. Jag har hållit på hela sommaren och trots att jag tycker Marilyn Monroe var en otroligt fascinerande person hinner jag bli less på henne. Oates är ju inte känd för att spara på orden och även om jag tycker att det här är en väldigt bra bok och att det bara spenderas i genomsnitt 24 sidor per levnadsår drunknar Marilyn i all text om regissörers filosofiska funderingar eller utvikningar om allt möjligt som jag inte är intresserad av.

Och okej, jag förstår grejen. Det ska kännas äkta och det ska vara på riktigt, med vardag och allt som är fult. Det är inte bara glitter och glamour och det finns en annan sida av Norma Jeane Baker som de flesta inte har så stor koll på. Och det kanske är det som är problemet. Trots att inget i boken ska betraktas som fakta enligt författaren är det ändå så man ser det. Och det jag ser är en person jag har så svårt för. Ett våp som är osäker på sig själv och bara ser sitt värde när hon får uppskattning för den roll hon spelar. Och antagligen är det det som blir fascinerande. Att hon är en så labil person när hon är sig själv och levererar stort när hon gör sitt jobb.

Ett sätt att motivera läsandet har varit att läsa på så mycket som möjligt på sidan om. Kulturradion:Bokcirkeln har till exempel sporrat mig att läsa vidare till nästa del i boken. Då har jag nämligen belönat mig själv med att lyssna på ett avsnitt från bokcirkelserien när Åsa Linderborg, Jan Guillou och Carin Mannheimer läst Blonde. Mycket roligt att höra författare diskutera tekniska grepp och teman.

Jag brukar ofta sitta och titta igenom bilder från LIFE Magazine och där finns det självklart massor med Marilyn-bilder. Det är extra roligt eftersom många av dem omnämns i boken.

Dessutom har jag passat på att se Gentlemen prefer blondes och att lyssna på Spotify. Jag tror att det här kan räcka för att jag ska ta mig igenom sidorna 712-862. Sen blir det något som går fort att läsa efter det!