Lyckan är en sällsam fågel - Anna Gavalda

Jag har blivit besviken på Gavalda förut. Jag älskade såklart Tillsammans är man mindre ensam precis som alla andra. Men Jag älskade honom var faktiskt bara tråkig rätt igenom och jag kan ana ett syfte, men det är så lågmält allting att det inte riktigt kommer fram.

Det är lite så jag har känt med Lyckan är en sällsam fågel som det är mer än två veckor sedan jag påbörjade. Jag har inte haft lusten att fortsätta läsa boken och istället fokuserat på annat läsande som tidningar och bloggar.

Men så kom jag till sidan 300. Och där, liksom med Kate Atkinsons Känslomässigt Udda, vände det. Därifrån och framåt är det en riktigt bra bok utan en massa trams!

Jag kan inte på rak arm säga att det är samma Gavalda som i Tillsammans, men det har inte så stor betydelse för det är ändå den här delen som gör att jag vet att jag kommer läsa mer Gavalda i framtiden!

Det här är ett strålande exempel på mitt påstående om att man aldrig kan bedöma hur bra en bok är förrän man läst allt. I det här fallet går jag emot mig själv och skriver det här fastän jag fortfarande har 50 sidor kvar att läsa. Men det kan tänkas att jag kommer få en förklaring så bra att de första 300 tråkiga sidorna inte gör så mycket. Tänk om jag gett upp och inte fått de sista 250 bra sidorna, de utgör ju nästan en egen bok själva!