Män Som Hatar Kvinnor - utläst

Jag har äntligen haft en hel helg där jag inte gjort något annat än vad jag själv har valt (dit räknas till och med de 3,5 timmarnas arbetande på lördagen) och jag har hunnit läsa ut Män Som Hatar Kvinnor av Stieg Larsson. Mamma och Pappas nyrenoverade läshörna i balkongrummet var helt perfekt att sitta av några timmar i.

Jag blev faktiskt så beroende av boken att jag läste på tåget fram och tillbaka trots att det ofta är förenat med gravt illamående. Jag hävdar fortfarande att de första 120 sidorna var skittråkiga, men eftersom hela boken är ungefär 600 sidor lång är det kanske acceptabelt... Jag la inte märke till språket när jag läste och det brukar oftast innebära att det är ett språk som är lättläst och inte alls dåligt, men det behöver inte heller vara enastående. Det spelar egentligen inte så stor roll, historien kom fram i sin fulla rätt och jag måste erkänna att det är en fruktansvärt smart uttänkt historia.

Jag gillar cluedo-anspelningen framförallt, men det är inte illa att bygga upp ett förflutet för en hel släkt hundra år tillbaka i tiden. Som om inte det skulle räcka finns en oerhört komplicerad historia dold under ytan, ännu en bihandling som inte är helt enkel, samt ytterligare en som både fungerar som sido- och huvudspår vid olika tillfällen.

Trots att det tagit mig väldigt lång tid att komma igång att läsa och trots min inledande tveksamhet måste jag stämma in i hyllningarna av Stieg Larsson! Det är inte vilken författare som helst som klarar av att hålla så många trådar igång och ändå få dem att hålla ihop mot slutet. Självklart finns en del missar, som till exempel spår som inte följs upp, men inget som egentligen försämrar helheltsintrycket. Mycket bra bok! Läsvärd!