Hungerspelentriologin

När jag började läsa The Hunger Games visste jag ju såklart att det var en page-turner. Men jag visste inte att jag skulle bli så berörd och ha svårt att släppa det nu när allt är klart. Jag förstod inte att jag skulle halvgråta på tunnelbanan redan innan sidan 50 och jag förstod inte att jag skulle spendera dagarna med dödsångest. Och framför allt hade jag inte förväntat mig att få ytterligare en tonårs-crush. Jag var tvungen att googla om vi körde på lag-indelning här med och det gjorde man tydligen. Jag är Team Peeta utan tvekan!

Förutom att Collins på ett sjukt skickligt sätt fångar läsaren med spänning är det också en ovanligt intelligent genomtänkt historia. För en statsvetare är det också väldigt intressant att läsa om Panems uppbyggnad samt om den krigspsykologi som råder under väldigt speciella omständigheter.

     
Själva anledningen till att jag plöjde triologin nu var ju att jag skulle hinna läsa dem innan filmen kommer på bio. Nu är det mindre än en månad kvar och under den tiden kan jag kanske kosta på mig att nörda ner mig lite. Jag är möjligtvis inte lika besatt (än) av HG som jag blev av Twilight, men kvalitetsmässigt ligger nog HG före faktiskt.