Faran med att skriva livstils- och resereportage

När vi ändå är inne på mattemat verkar det som att omvärlden valt att skicka sina restaurangrecensenter till Sverige i vinter. Dels A.A. Gills totalsågning av E-types restaurang och i övrigt mycket tveksamma inställning till maten som Stockholm bjuder på samt en i mitt tycke ganska trevlig recension av en svensk kock som jag inte kände till tidigare. 

Förra hösten kom artikeln om vindsvåningen i Vasastan som fick svenskarna att dissekera val av livsstilar och skrivteknik i det oändliga. Varenda mening i artikeln har vid något tillfälle varit föremål för någon hånfull kommentar. Oavsett om det beror på journalistens språk eller hur paret som äger lägenheten har valt att leva.

Själv kan jag kanske se det komiska i den romantiserande texten, men tycker faktiskt det verkar som en ganska trevlig lägenhet där jag inte skulle tacka nej till att bo om någon erbjöd mig det. 

The Guardian publicerade förra helgen en artikel som jag associerar med fenomenet ovan. Inte för att den fått så stort genomslag (än) och framförallt inte i Sverige, utan för sitt beskrivande språk och de reaktioner som hittills har väckts. Den handlar om Magnus Nilsson i Fäviken som lagar mat på råvaror mestadels från den närmsta regionen och jobbar mycket med att bevara maten genom exempelvis att lägga in och röka den för att öka hållbarheten och ta tillvara så mycket som möjligt av de resurser han har tillgång till. 

Journalisten Allan Jenkins är ganska imponerad, men vissa britter verkar ha issues med Skandinavien och framförallt uppstår det återigen någon sorts moralpanik. Trots att det handlar om en kock som satsar mer på kvalitet än kvantitet och inriktar sig på de råvaror som finns i området verkar det största problemet vara att restaurangen ligger så off att miljöpåverkan blir för stor för att besöka den och att The Guardian inte borde bidra till detta. Det framförs också synpunkter på att det är kannibalism att äta grisar och att det är förståeligt att svenskarna måste ta vara på grisens alla delar för att överleva, men att det för alla andra är fruktansvärt ociviliserat att göra det. 

Likheterna mellan artiklarna kanske inte är slående, men sättet att plocka detaljer i en text ur sitt sammanhang och subjektivt flytta fokus till dessa påminner om varandra. Att någon dessutom valt att skriva en text på ett positivt beskrivande sätt får också i båda fallen kritik som jag inte riktigt lyckats komma på vad den handlar om.  

Vi får se om det får något genomslag i Sverige, men Allan Jenkins lyckades iallafall få mig att bli intresserad av att åka till Jämtland och äta öringrom i en krustad av torkat grisblod.