Harry Potter and the Deathly Hallows part 1

Jag är precis hemkommen från Harry Potter and the Deathly Hallows part 1 och har fortfarande hög puls. Om jag inte visste det sedan innan, vet jag det nu. Det här är INTE en barnfilm. Jag vet inte vad det är för åldersgräns, men jag hade inte släppt in allt för unga människor utan målsmans sällskap i salongen, möjligtvis hemma framför tvn.

Min teori är att personer födda 1988 är den optimala Harry Potter-läsaren och den som också får ut mest av hela serien. Det som fascinerat mig med böckerna är att handlingen eskalerat i samma takt som Harry åldrats. 1999 när den första boken kom ut i Sverige var alltså årgång -88 elva år gamla, precis som Harry. Därefter kom en Harry-bok om året ut i Sverige under några år och därefter med några års mellanrum, den sista 2007 när 88:orna var 19 år gamla. Bara två år äldre än Harry i den sista boken. Om man läst böckerna i den takten de kommit ut har man hängt med i Harrys egen utveckling som tonåring och trollkarl, men historien har också i viss mån anpassats efter den fas man själv befinner sig i. Det blir intensivare och mörkare ju längre in man kommer. Det är vad jag tror. Att man sedan läser dem mellan åldrarna 15 och 23 som jag gjorde är antagligen inget problem, men jag inbillar mig ändå att jag missade det där lilla extra.

När man lever bland skeptiker händer det då och då att jag inbillar mig att det hela handlar om någon slags besatthet som inte är på riktigt. Att man dras med i någon slags ström där man inte ifrågasätter sitt eget tyckande och tänkande. Men så är det inte.

Jag försöker läsa igenom alla böcker igen och när jag såg filmen idag påminns jag om varför jag gör det. J.K. Rowlings berättarspråk har jag inte så mycket att säga om, men hennes sätt att bygga upp en värld som trots dess orimlighet ändå känns verklig och beskriva karaktärer som man verkligen bryr sig om räcker för mig. Jag blir glad varje gång jag får ta del av det här oavsett om det är i hennes egna ord eller om det är satt på film av någon annan.

Vad gäller filmen i sig är den såklart en transportsträcka till den avslutande filmen och även om jag tyckte att skrämseltaktiken var välutvecklad i den första av de två är det med lite skräckblandad förtjusning jag ser fram emot nästa film. Av den anledningen att jag inte vet om jag fixar mer spänning men också för att få se om serien avslutas på rätt sätt. Som vanligt med books made into movies får man ut mesta möjliga om man har läst boken minst en gång innan.