Coraline - Neil Gaiman

Jag har ju självklart uppfattat hypen runt Neil Gaiman. Jag har också sett filmaffischerna som tapetserade stan för något år sedan. Och så har jag hört många människor berätta hur bra de tycker Coraline är. Så jag bestämde mig för att prova.

Till en början konstaterade jag vilket klassiskt tema som behandlades. Ett barn som inte riktigt når fram till sina föräldrar söker sig vidare på egen hand för att till slut hitta till en värld dit inga föräldrar har tillgång. Jag tänker till exempel på Häxan och Lejonet, men också på en av mina vänners duktiga lillasystrar som skrivit Bakomvärlden. De har alla tre samma utgångsläge, men behandlar fortsättningen olika.

Till en början tyckte jag att det var lite för förutsägbart och kanske inte riktigt så läskigt som jag fått för mig att det skulle vara att läsa Coraline. Men allteftersom fastnade jag i språket och hade svårt att lägga den ifrån mig. Det blev också riktigt obehagligt och väldigt spännande till slut. Jag hade inte kunnat förutse hur det skulle sluta.