Mari Jungstedt
Japp jag tog mig igenom de två andra böckerna som fanns i bokhyllan hos mamma också. Men det var inte riktigt samma grej... Jag tyckte den första (Den du inte ser) var hyfsat bra och vääldigt spännande mot slutet! Fantasirik och bra ihopvävd, oväntad och så vidare...
Men konceptet höll inte till andra och tredje boken... I Denna Stilla Natt var rent ut sagt trååkig! Storyn gick långsamt och det började inte hända saker förrän efter jag läst två tredjedelar.
Den inre kretsen var mer händelserik och hade kunnat vara bra. Men för båda de senare gäller att det är bara historien som är unik. Sen är nästan vartenda ord en kopia från de tidigare böckerna. Samma presentation av personer, samma presentation av platser, samma presentation av händelser som till exempel ledningsmöten på polishuset.
I alla tre har det varit minst ett mordoffer som först försvinner och det letas febrilt men man hinner inte och personen mördas. Kan man inte dö på annat sätt? Kan det inte bara dyka upp ett lik någonstans? Det är så väntat vad som kommer hända att man inte behöver fundera mer när man får reda på att någon är försvunnen.
Nu har jag dessutom lärt mig runt vilka personer alla böcker är knutna och jag vet också att om det dyker upp ett kapitel berättat ur någon annans synvinkel kommer den personen 1. dö eller 2. hitta någon som är död.
Det är synd att det inte blir mer variation eftersom jag iallafall tycker att Den du inte ser och Den inre kretsen hade varit väldigt bra deckare om jag inte stört mig så mycket på sättet att skriva!
2 kommentarer:
Jag har också listat ut det där med att om det dyker upp en ny person ur vars synvinkel kapitlet berättas, så kommer den att hitta någon som mördats... Efter ett tag känns det lite tjatigt, och jag stör mig på att den sällan återkommer i berättelsen senare utan bara plockades in för att hitta liket, punkt slut. Det där med att det letas febrilt har jag dock inte tänkt på förut. :) Förutom det gillar jag böckerna!
Jag har läst alla Jungstedts böcker (utom den nyss utkomna) och tycker att den fjärde boken, Den döende dandyn, var absolut bäst... Den var gripande med invecklad intrig och dessutom gillade jag inslagen med konsthistoria om Nils von Dardel. Rekommenderas!
Skicka en kommentar