Myternas Historia II

Ett utdrag om litteraturens roll i myternas historia:

Romanförfattare har också vänt sig till mytologin för att utforska det moderna dilemmat. Vi behöver bara tänka på James Joyces Odysseus, utgiven samma år som "Det öde landet", där Joyces samtida huvudpersoner upplever sådant som överensstämmer med episoder i Homeros epos. Företrädare för den magiska realismen - Jorge Luis Borges, Günther Grass, Italo Calvino, Angela Carter och Salman Rushdie - har utmanat logos hegemoni genom att kombinera det realistiska med det oförklarliga och vardagsnförnuft med drömmen och sagans mystiska logik. George Orwell varnar i 1984 (1949) för farorna med en polisstat där enbart makt är rätt och där det förflutna ständigt ändras för att passa nuet. De exakta implikationerna av Orwells budskap har diskuterats åtskilligt, men precis som äldre tiders stora myter har det trängt in i det folkliga medvetandet. Många av romanens uttryck och bilder, inklusive själva titeln, har fått en plats i vardagsspråket; storebror, dubbeltänkande, nyspråk och rum 101 används fortfarande som beteckningar på företeelser i den moderna tillvaron - även av dem som aldrig
läst boken.

Men kan en sekulär roman verkligen återge den traditionella myten med sina gudar och gudinnor? Som vi har sett betraktades det gudomliga i den förmoderna världen sällan i de metafysiska termer som västerländskt logos har påtvingat det. Nej, det gudomliga användes för att hjälpa människorna att förstå sin egen mänsklighet. Allt eftersom människornas omständgheter förändrades fick gudarna träda tillbaka och inte en undanskymd plats i mytologin och i religionen - eller ibland försvinna helt och hållet. Det är inget nytt när våra nutida romaner skildrar myter utan gudar och brottas med samma obändiga men svårgripbara mänskliga problem som de gamla myterna. Oavsett gudarnas status inser vi då att vi är något förmer än våra materiella omständigheter och att vi alla har ett heligt, numiöst värde.

Myternas Historia, Sid 125-127